En försenad presentation

Jag har dragit lite på det här inlägget med flit för hur berättar man egentligen om sig själv utan att bli varken för ytlig eller privat? Vissa saker varken vill man eller kan man berätta om, och det är det sällan någon som kräver, men fyller en beskrivning som egentligen inte bottnar i någonting ens någon funktion? Jag vet inte, men jag ska försöka landa i något slags mellanting. Det är förresten lite pinsamt också. Liksom hej här kommer jag läs om mig för jag är så eh…intressant? Äh. Nu gör jag det bara.

Grundfakta. Jag heter Emelie och jag är 31 år. Jag är född i september vilket gör mig till jungfru i mitt tecken. Jag är 177 cm lång och har brunt hår med början till grått. Mitt favoritdjur är katt och min släkt är stor och i grunden finsk. Jag har en mamma och en pappa och de bor ute på landet några mil norr om Uppsala. Där är bor också mina katter, en ful hund jag lärt mig att acceptera och mitt yngsta syskonbarn. Jag bodde hemma fram till att jag var tjugo ungefär sedan tog jag mina grejer och flyttade hemifrån. En stor glädje vill jag minnas. Inte för att det var dåligt hemma, men för att det var dags.

Jag har alltid pluggat (för) mycket men aldrig någonting vettigt. Jag tog nästan en masterexamen i Arkivvetenskap men hoppade av under uppsatsen. Det var ingenting för mig och jag mådde under perioden rätt dåligt. Egentligen var åren mellan 20 och fram till 30 ganska självutplånande på olika sätt. Hade liksom ingen koll på någonting och gick i terapi fram och tillbaka. Så småningom kom jag till en punkt där jag fick nog och tog slutligen tag i en sak som länge fått mig att må kasst i grunden. Den händelsen var helt avgörande för mig och det kändes som att jag för första gången på väldigt länge tog kontroll över min egen situation och mig själv HUR löjligt det än må låta.

Tyvärr tog det lång tid för mig att komma dit och inte sällan känns det som att jag ligger efter i det mesta? Åren fram till trettio och runtomkring är ju då de flesta liksom ja men pluggar, jobbar, träffar nån, blir ihop, gifter sig, får barn, tar körkort, köper sommarstuga. Allt sånt. Herregud, jag är inte där? Vill jag ens ha barn? Vill jag gifta mig? Vad ska jag jobba med i 35 år till? Med risk för att överdriva nu, men det enda jag har gjort är i princip att ha pluggat grejer jag inte ens är intresserad av, skaffat mig en fet CSN-skuld och mått dåligt. Fast det var såklart inte dåligt hela tiden. Uppsala är en rolig studentstad även om jag aldrig engagerade mig mer i studentlivet än drack mycket och billig öl.

Bara jag i ett provrum med en jacka jag ångrar att jag inte köpte för något år sedan

Och nu? Ja, inte vet jag. Jag mår…bra? Är numera också ganska trygg i att saker ordnar sig. Inte av sig själv såklart, men ni fattar. Jag har så fina människor omkring mig. Jag har en hyreslägenhet som är otroligt risig men billig (och med bara tre minuter gångavstånd till min bästa vän!) och jag är utlovad renovering när pandemin chillar lite så det blir kul. Jag har ett jobb jag trivs ganska bra med för stunden. Jag lagar mat jag tycker är god och rolig och jag äter den utan att må dåligt. Jag har växter att vattna, böcker att läsa och en kille att vara kär i.

Jag har mig själv.

Det enda som egentligen saknas är en katt.
Jag vill verkligen ha en katt!!!!

Tjarå från Siri<3<3<3

0

8 reaktioner på ”En försenad presentation”

  1. Så fin pres!!! Relaterar så mycket med pinsamhetskänslan. Har typ förlikat mig vid att det ÄR pinsamt att ha en matinstagram. Det ÄR pinsamt att blogga. Befriande tanke. Haha. Men det är ju också jättekul! OCH så kul att följa dig!

  2. Känner ju inte dig alls men du verkar verkligen vara en mycket vettig människa och sådana önskar en att det fanns fler av ✨ Tycker så mycket om att läsa det du skriver!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *