Personligt

En försenad presentation

Jag har dragit lite på det här inlägget med flit för hur berättar man egentligen om sig själv utan att bli varken för ytlig eller privat? Vissa saker varken vill man eller kan man berätta om, och det är det sällan någon som kräver, men fyller en beskrivning som egentligen inte bottnar i någonting ens någon funktion? Jag vet inte, men jag ska försöka landa i något slags mellanting. Det är förresten lite pinsamt också. Liksom hej här kommer jag läs om mig för jag är så eh…intressant? Äh. Nu gör jag det bara.

Grundfakta. Jag heter Emelie och jag är 31 år. Jag är född i september vilket gör mig till jungfru i mitt tecken. Jag är 177 cm lång och har brunt hår med början till grått. Mitt favoritdjur är katt och min släkt är stor och i grunden finsk. Jag har en mamma och en pappa och de bor ute på landet några mil norr om Uppsala. Där är bor också mina katter, en ful hund jag lärt mig att acceptera och mitt yngsta syskonbarn. Jag bodde hemma fram till att jag var tjugo ungefär sedan tog jag mina grejer och flyttade hemifrån. En stor glädje vill jag minnas. Inte för att det var dåligt hemma, men för att det var dags.

Jag har alltid pluggat (för) mycket men aldrig någonting vettigt. Jag tog nästan en masterexamen i Arkivvetenskap men hoppade av under uppsatsen. Det var ingenting för mig och jag mådde under perioden rätt dåligt. Egentligen var åren mellan 20 och fram till 30 ganska självutplånande på olika sätt. Hade liksom ingen koll på någonting och gick i terapi fram och tillbaka. Så småningom kom jag till en punkt där jag fick nog och tog slutligen tag i en sak som länge fått mig att må kasst i grunden. Den händelsen var helt avgörande för mig och det kändes som att jag för första gången på väldigt länge tog kontroll över min egen situation och mig själv HUR löjligt det än må låta.

Tyvärr tog det lång tid för mig att komma dit och inte sällan känns det som att jag ligger efter i det mesta? Åren fram till trettio och runtomkring är ju då de flesta liksom ja men pluggar, jobbar, träffar nån, blir ihop, gifter sig, får barn, tar körkort, köper sommarstuga. Allt sånt. Herregud, jag är inte där? Vill jag ens ha barn? Vill jag gifta mig? Vad ska jag jobba med i 35 år till? Med risk för att överdriva nu, men det enda jag har gjort är i princip att ha pluggat grejer jag inte ens är intresserad av, skaffat mig en fet CSN-skuld och mått dåligt. Fast det var såklart inte dåligt hela tiden. Uppsala är en rolig studentstad även om jag aldrig engagerade mig mer i studentlivet än drack mycket och billig öl.

Bara jag i ett provrum med en jacka jag ångrar att jag inte köpte för något år sedan

Och nu? Ja, inte vet jag. Jag mår…bra? Är numera också ganska trygg i att saker ordnar sig. Inte av sig själv såklart, men ni fattar. Jag har så fina människor omkring mig. Jag har en hyreslägenhet som är otroligt risig men billig (och med bara tre minuter gångavstånd till min bästa vän!) och jag är utlovad renovering när pandemin chillar lite så det blir kul. Jag har ett jobb jag trivs ganska bra med för stunden. Jag lagar mat jag tycker är god och rolig och jag äter den utan att må dåligt. Jag har växter att vattna, böcker att läsa och en kille att vara kär i.

Jag har mig själv.

Det enda som egentligen saknas är en katt.
Jag vill verkligen ha en katt!!!!

Tjarå från Siri<3<3<3

0

Två frukostar

Jag köpte en stor burk stora blåbär häromdagen och åt dem till frukost i dagarna två. Låt oss titta.

Jag vet förresten inte om jag hade tur eller om odlade blåbär smakar mer nu än när jag var liten. De här var otippat goda och smakade inte som att tugga på vatten som jag trodde att de skulle göra. Sen varför jag ens köpte en stor burk av någonting jag från början inte trodde skulle smaka gott är en annan femma 🙂

Rätt svar: för att de är fina väl?

Man är blott en simpel människa.

Hur som helst. Helgens första frukost bestod av, häng med nu, turkisk yoghurt, bananslantar, blåbär, valnötter, solrosfrön och agavesirap. Juice i glas, kaffe i kopp. Ur bild: ett hårdkokt ägg. Juicen var en med morot och det gillar jag men min favorit är äpple. Brämhults eller någon grumlig helst, men alla går bra. Hoppas ni antecknar. En gång när jag var väldigt (!) bakfull köpte jag en tetra Bravo och sänkte hela innan jag ens hunnit hem från affären. Ett minne.

Dagen därpå, söndagen i den nya sommartiden, blev det våfflor. Helt vanliga Ekströms. Är det någonting jag struntar blankt i är det att göra våffelsmet från grunden. Tycker att pulvret blir jättebra, snåla inte på smöret bara, men det behöver jag väl knappt skriva?

Olyckligtvis hade grädden jag visualiserat som komplement till hallonsylten blivit sur och jag var nära på att gå samma öde till mötes. Fann dock snabbt att lönnsirap och blåbär är en kombination god som någon. Äsch. Jag försöker faktiskt att bli bättre på att inte låsa mig så mycket vid en tanke för saker blir väldigt sällan exakt som man tänkt, men det blir nästan alltid bra ändå

*djupt andetag*

namaste.

0

Helgen

Nu är det redan tisdag men jag tänkte ändå dröja mig kvar en stund vid helgen. Jag försökte faktiskt skriva det här inlägget redan igår efter jobbet men min förmåga att utrycka mig upphör dessvärre att fungera ju längre framåt kvällen det lider. Så. Något försenat, men i alla fall mer välformulerat. Min helg:

På fredag kväll var jag hembjuden till min kille. Mysigt! Med mig dit hade jag ett vin från Ungern som jag köpt några dagar tidigare efter tips från Vintugg. Till middag åt vi råraka med löjrom, och vinet passade faktiskt utmärkt till just det. Kul när det händer även om jag inte vet om det stämmer sett till mer än mina egna smaklökar.

Råraka brukar ju ses som en lite lättare middag och jag tyckte nog att den krävde sin efterrätt. Ingen svår, man är så skör efter veckan, men den här tog en kvart att göra och blev väldigt god. Det är smörstekt banan. Rostade och karamelliserade valnötter. Vaniljglass. Havssalt. Detta kändes, i sin enkelhet, ändå lyxigt. Kanske för att man sällan tar sig tid att göra en efterrätt? Åtminstone inte jag, men det är någonting jag önskar bli bättre på. Eller nej. Det är någonting jag ska bli bättre på. Sanna mina ord!

Om fredagen varit kall och stundvis snöig var lördagen full blown vår. Vi hade fått korn på att Dryck & Mat hade lördagsöppet på sin uteservering och att de serverade tunnbrödsrullar. Ja, tack! Vi promenerade dit så att vi var där strax innan de öppnade vid 12 och det var tur för vi knep det sista bordet innan korvkön stack iväg. Fick meddelat att de hade varm GT och beställde in en av ren nyfikenhet. Den var toppad med tjock grädde och var het på samma sätt som glögg. Låter konstigt men den var alltså jättejättegod. Måste testa att göra hemma.

Tunnbrödsrullen då. Jo! Nu ska ni få höra. I den trängdes: merguez, vit sparris, potatisstomp med ramslök, gurksallad, friterad lök, senap. Säkert någonting mer. Sallad? Värd att köa för i alla fall (även om vi hade turen att slippa). En otrolig förmiddag tillika uteserveringspremiär. Jackan åkte till och med av en stund. Nu tänkte jag avrunda fastän jag inte ens nämnt söndagen. Inte för att den var dålig på något vis, utan för att tiden är knapp. En frihet jag unnar mig.

Solen väntar där ute!

0

Pannkakor

När jag var fem år gammal flyttade min familj från stan till ett litet ställe några mil norr om Uppsala, känd för sina många vikingagravar. Vi delade tomt med en bondgård där grisarna rymde ibland och skogen stod mörk bakom huset. Pappa byggde en bastu redan första året och mamma högg veden. Dagen innan julafton pulsade vi ut i kohagen och tog en gran.

På sommarloven kom mina kusiner ofta och hälsade på. De var några år äldre än mig och för att locka upp dem på morgnarna, när de helst av allt ville sova, gjorde jag pannkakor. I början fick de nog be på mig men till slut gjorde jag dem bara, gick in i deras sovrum och sa ”Pannkakorna är färdiga!”.  På bordet: mellanmjölk, bobs jordgubbssylt, strösocker. Och en hög med Kalle Anka-tidningar (som jag aldrig plockade undan och som mamma hotade med att slänga varje gång <3).

Till en början var de säkert inte så goda, pannkakorna. Jag hade redan då en förmåga att strunta i mått och istället köra på känsla. Det gör jag fortfarande men jag har faktiskt ett recept jag brukar utgå ifrån om jag vill vara bombis på att det blir bra. Här kommer det!

Pannkakor (2 pers)
2 ägg
2 dl vetemjöl
3 dl mjölk (ev lite mer om man använder havremjölk)
1 nypa salt
2 msk brynt smör

Vispa ihop äggen, vetemjölet och 1 dl av mjölken till en klumpfri smet. Vispa därefter i resten av mjölken och en nypa salt. Låt smeten stå och svälla i minst en halvtimme. När det är dags att steka, låt pannan bli riktigt varm och lägg i smöret. Låt det brynas och häll därefter ner det i smeten. Rör om och stek sedan pannkakorna i smör. Använd helst i en gjutjärnspanna.

0

Vi går live

En blogg! Det var INTE igår. Känns kul. Pirrigt.

Hjälp. Hur gör man då? Jag minns knappt. Sist jag bloggade seriöst var mellan 2008-2011 ungefär. Då hade jag en matblogg som hette matomspunnet och det var roligt ända fram tills det att jag flyttade till ett studentrum i Flogsta och helt slutade att laga mat. Jag levde på mackor och köpte ett minikylskåp enbart för att kunna ha Bregott och mjölk nära till hands utan att behöva gå ut i köket och träffa folk.

En gång när jag fyllde år hade några av personerna som bodde där gjort en tårta till mig. Antagligen som ett sätt att bjuda in mig i gemenskapen, inte vet jag. De knackade i alla fall på och ba happy birthday! och jag ba thank you! Men istället för att föreslå att vi skulle fika tillsammans tog jag tårtan, backade in på rummet och…låste dörren 🙂 

Minutrarna gick och när det till slut tystnat i korridoren smög jag ut och ställde den orörda tårtan på min hylla i det gemensamma kylskåpet. Mitt andra problem, förutom att jag inte ville umgås med födelsedagsgänget, var att jag absolut inte ville äta av tårtan eftersom den såg äcklig ut (färdiga bottnar, hallonsylt, skuren grädde) men jag ville heller inte att de skulle tro att jag var otacksam och låta den stå ouppäten. Det löste jag genom att varje dag låtsas ta rejäla bitar av tårtan så att det skulle se ut som att jag åt av den, fastän att jag egentligen slängde den! Bit för bit såg de alltså, under en veckas tid, tårtan försvinna. 

Fick, till ingens förvåning, aldrig några vänner där och bloggen klappade ihop. Men då var då och nu är nu och alles gut. Tur att man växer till sig. Vill tro att jag skaffat mig lite hyfs sedan dess men jag skulle inte satsa pengar på det. 

De flesta av er som läser det här inlägget har säkert hittat hit via mitt Instagramkonto. Hej hej! Och hej till er eventuella andra också. Ja men ni förstår ju redan var det här barkar. Det kommer mest att bli mat här. Har som sagt några år att ta igen. Hopp i! 

0